some poems from Karin Boye's Hidden Lands (1924)

 

Forntidsrit ("Ancient Ritual"), watercolour by Karin Boye

[Image source: https://www.pinterest.co.uk/pin/301670875016001288/ .]

The stars

Now it's all over. Now I wake.
It's calm and easy to disappear,
when nothing remains to hang on for,
and nothing remains to suffer here.

Red-gold last night, a dry leaf now;
tomorrow, nothing in this place.
But stars burn silent as before,
at night, in the surrounds of space.

Now I want to give myself
so not a single scrap remains.
Will you, stars, accept a soul
with no possessions in her train?

With you is freedom, perfect in
the peace of far eternities.
Heaven is not blank to one
who gives her dream and her unease.

Stjärnorna

Nu är det slut.  Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ, som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.

New Paths

here they start   new paths

let us walk in calm

come let us search for

some new and lovely bloom

cast off what was ours!

things won and complete

lifelessly oppress us

not worth dream and song and feat

life is what is waiting

what no-one can know

come let us forget

seek where new and fair things grow.

Nya vägar

Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.

Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.

Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!

The Star’s Prize

I asked a star last night

– a light far off, where no-one lives –

“Whose path do you light, strange star?

You shine so bright, so big.”

She gazed with a starry eye

until my heart grew dumb.

“I light an eternal night.

I light a lifeless vacuum.

My light is a flower that withers

under late autumn skies.

That light is my only prize.

That light is sufficient prize.”

Stjärnornas tröst

Jag har frågat en stjärna i natt
-- ett ljus långt bort där ingen bor --:
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor."

Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
"Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.

Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är all min tröst.
Det ljuset är nog till tröst."

The child

To the rock lay Prometheus shackled.

A child came forth in the early dawn.

"Halt, child, and see here

the friend of man shackled in irons

because of all the good he has done!"

But the child, scared

by the bigness of the words and the defiant eyes 

crept past with a prayer to Zeus

and ran off to the loveliest games. - -

I wanted to follow you silently, where you go.

Wise folk and children, through play they touch

what in the heavens lies hidden.

Barnet

Vid klippan låg Prometheus smidd.

Ett barn gick fram i tidiga morgonstunden.

"Stanna, barn, och se här

människors vän i järn smidd

för allt vad gott han gjorde!"

Men barnet, skrämt

av ordens storhet, ögonens trots,

smög förbi med en bön till Zeus

bort till vänaste lekar.  -- --

Jag ville följa dig tyst, där du går.

De visa och barnen, de leka sig till

vad i himlen är gömt.

The old dad

The old dad, I have seen him in the dusk of a summer night,
in the clover-scented night, working on his own.
By the spring that belongs to the farm
he stood, a bent figure,
sharpening the haymakers' scythes;
he was barely a shadow - so grey,
and quite as old as the farm,
yet he seemed to live on with as sturdy a life as it.
His fragile song, this I shall not forget:

Oh you, the lord and master of the farm,
to the old dad you are only a boy.

I was the first one who broke your soil.
When the ploughshare labours in the furrow –

then, do you think of me?
In ancient times 

with the stones I threw aside I began
to raise the stone-pile that marks the edge of the farm.

For a thousand years

I have built it now and built beside all who built;
I have held the ploughshaft with all who ploughed.
I have a part in your work,
have a right to claim.
You know it well:
that the holy seed may grow
always, always,
here in the fields
where I first sowed it.

    

Gamlefar

Gamlefar har jag sett i sommarnattens ljus,
i nattens klöverdofter blitt allena.
Vid gårdens brunn
stod han böjd,
slipade slåtterfolkets liar.
Som en vissnande skugga så grå,
så gammal han som gården,
syntes han ändå leva så levande liv som den.
Hans spröda sång, den glömmer jag icke.

"Du myndige far i gården,
för gamlefar är du pilt ändå.
Jag är den förste som vände din jord.
När plogen strävar i fåran,
minns du mig då?
I hedenhös
började jag av undanvräkta stenar
resa det rös, som gärdar ägornas gräns.

I tusen år
har jag byggt det och byggt med er alla som byggde,
hållit i plogens skaft med er alla som plöjde.
Jag har del i ert verk,
har en rätt att kräva.
Du känner den väl:
den, att den heliga säden växer
alltjämt, alltjämt
här på de marker, där jag
för första gång den sådde."

Wish

I want to live the right way,

and die the right way, too.

Let me hold on to what is real

in grief, as much as joy.

And I would like to be still,

to reverence what is here

for what it is, for what it really is

and nothing more.

Suppose of all my lifetime

only one day remained,

then I would want the loveliest

thing that earth contained.

The loveliest thing on earth

is merely, Honesty.

For that alone brings life to life

and to reality.

The whole wide world is 

an Alchemilla-cup,

and resting in its greenness

one clear water-drop.

That one, still, drop

is the apple of life’s eye.

Oh make me fit to look in it!

Oh make me purified!

Önskan

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt  mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Burning Candles

Now night is crying aloud in its need,

oppressed by an unknown sickness.

Now I’ll light a brace of candles here

for the sake of eternal darkness.

So if the Lord’s angels pass this way,

the gleam will summon them,

they’ll hear how the flames are singing my prayer,

and they’ll carry its burden home.

They're warriors sent out in fiery mail

from God Almighty’s house.

Their speech has no words for bitter or sweet,

but for burning candles it does.

That’s why they stand on the stormcloud’s back,

within the clap of its wings.

That’s why they smile at the power of darkness

and think its cold is nothing.

O Lord my God, O terrible God,

I hear the surge of your mantle.

I pray for flowers and pray for peace,

but give to me burning candles!

Brinnande ljus

Nu ropar natten högt i nöd,
av okänd ångest full.
Nu tänder jag här två raka ljus
för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar drar här fram,
så kallar skenet dem,
så hör de, hur lågorna sjunger min bön,
och bär den med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld
med bud från den Väldiges hus
Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt,
men väl för brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg
mellan piskande vingars dån,
det är därför de ler åt mörkrets makt
och möter kölden med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,
jag hör din mantels brus.
Jag ber om blommor och ber om fred --
men ge mig brinnande ljus!

*

English translations are by me...

"Stjärnornas tröst" turned into a song by Andreas Lång:

The poems of Hidden Lands, like the watercolour at the head of this post, are said to show the influence on Boye of Viktor Rydberg (1828 - 1895), Romantic novelist and self-taught scholar of mythology (he was the son of a soldier-turned-prison-guard and a midwife).



*

My translations of poems by Karin Boye:

From Clouds (1922)

From Hidden Lands (1924)

From Hearths (1927)

From For the Tree's Sake (1935)

From The Seven Deadly Sins (published posthumously in 1942)