some poems from Karin Boye's For the Tree's Sake (1935)

Karin Boye in 1937, portrait by Arne Cassel

[Image source: https://www.minnenasjournal.nu/karin-boye-skaldinna-med-blick-for-livet/ ]



From For the tree’s sake (1935)



Nowhere


I’m sick with poison. I’m sick with a thirst
for which nature hasn’t fashioned any drink.


Out of all the land rise becks and springs.
I bow down and draw from the earth’s veins its sacrament.


And the heavens are overflowing with holy floods.
I stand tall and feel my lips wet with gleaming ecstasies.


But nowhere, nowhere . . .


I’m sick with poison. I’m sick with a thirst
for which nature hasn’t fashioned any drink.





Ingenstans


Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.


Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.


Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.


Men ingenstans, ingenstans...


Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.





A stillness spread


A stillness spread, gentle as the sun-filled winter woods.
How was it, my will grew certain and my path obedient to me?
I bore in my hand an etched bowl of ringing glass.


Then it was, that my steps became cautious and would not stumble.
Then it was, that my hand became careful and would not shake.
Then I was suffused and borne along by the strength of fragile things.





En stillhet vidgades


En stillhet vidgades mjuk som soliga vinterskogar.
Hur blev min vilja viss och min väg mig underdånig?
Jag bar i min hand en etsad skål av klingande glas.


Då blev min fot så varsam och kommer inte att snava.
Då blev min hand så aktsam och kommer inte att darra.
Då blev jag överflödad och buren av styrkan ur sköra ting.





If I could follow you


If I could follow you far away
further off than all you knew
out to the uttermost regions
the world's solitude
where Wintergate* is rolling
its brash, dead trace
and you're looking for a foothold
in overwhelming space


I know - it can't happen.


But when you stagger shivering
blindly baptised
then right across the universe
I will hear your cry
and be your new warmth
and be your new arms
be near you in a different world
of things with unborn names



*The Milky Way





Kunde jag följa dig


Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.


Jag vet: det går inte.


Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.





Blonde morning


Blonde morning, lay your soft hair
along my cheek and breathe unstirred in your silence.
The earth opens wide and then wider its great bowl
that was born as new in the secret dark.
On bright wings
the Miracle comes to rest like a huge insect
that lightly brushes the unconscious
awakening stigmas.


Morning on the seventh day . . .





Blonda morgon


Blonda morgon, lägg ditt lena hår
mot min kind och andas orörd i din tystnad.
Jorden öppnar vid och vidare sin jättekalk,
född på nytt i slutet mörker.
På klara vingar
dalar Undret som en väldig insekt
för att snudda lätt vid aningslösa
vakande pistiller.


Morgon på den sjunde dagen...





Ripe like a fruit


Ripe like a fruit, the world lay in my arms —-
it ripened overnight —
the peel was a delicate blue membrane that spanned — like a bubble —
and the juice was the sweet and fragrant, streaming, consuming flood of sunlight.


So I’m leaping now like a swimmer into the clear everything.
I’ve been plunged in a font of ripeness and reborn with the power of ripeness.
Holy, for doing it.
Light like a laugh.
I’m cutting into a gold sea of honey; it wants my famished hands.





Mogen som en frukt
Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig bubblerund,
och saften är det söta och doftande, rinnande, brinnande solljusflödet.


Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.
Helgad till handling,
lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav, som begär mina hungriga händer.





The tree under the earth


There grows a tree under the earth;
a mirage pursues me,
a song of living glass, of burning silver.
Like darkness before light
all weight must melt
when only one drop falls fom the song of the leaves.


An anguish pursues me.
It trickles out of the earth.
A tree suffers agonies in the heavy stratum of the earth.
Oh wind! Sunlight!
Feel that agony:
the promise of scent of paradise wonders.


Where are you wandering, feet, that trample
so soft or hard,
that the crust fragments and gives up its booty?
For the tree's sake, have pity!
For the tree's sake, have pity!
For the tree's sake I'm calling you from the four points of the compass!
Or must we wait for a god - and which?





Trädet under jorden


Det växer ett träd under jorden;
en hägring förföljer mig,
en sång av levande glas, av brinnande silver.
Som mörker för ljus
måste all tyngd smälta,
där bara en droppe faller av sången ur löven.


En ångest förföljer mig.
Den sipprar ur jorden.
Där våndas ett träd i tunga lager av jord.
Å vind! Solljus!
Känn den våndan:
löften om doft av paradisunder.


Var vandrar ni, fötter, som trampar
så mjukt eller hårt,
att skorpan remnar och ger sitt byte ifrån sig?
För trädets skull, förbarma er!
För trädets skull, förbarma er!
För trädets skull kallar jag er ur de fyra väderstrecken!


Eller måste vi vänta en gud - och vilken?





Our eyes are our fate


Our eyes are our fate.
You grew alone, poor eyes,
among the stars who do not pity
in a living, earthly way.
Had I seen less,
my thoughts would be different but
indifferent the outcast
to justice made a prey.


Holy, holy, holy
is truth, dismaying truth;
I know it, I bow to it,
its right to all maintain.
But flesh and blood shiver,
the living seek the living,
warm is human company,
cold its disdain.


Pleading I wander
through the ice-cold light-years,
seeking for a help
to stand up in my grave.
I recall with hot affection
eyes of long ago,
these too were lost
in loneliness's wave.


So, I cannot lament.
So, I must give thanks.
With them I have shared
everything I knew.
Through the darkness comes
home and company.
The sister eyes I love!
You did exist. You do.





Ögonen är vårt öde


Ögonen är vårt öde.
Så ensamma blir ni, stackars ögon,
med stjärnor, som vägrar förbarma sig
på levande jordiskt vis.
Hade jag sett mindre,
tänkte jag andra tankar,
och slapp bli en utstött,
de rättfärdiga given till pris.


Helig, helig, helig
är sanningen, den förfärande,
jag vet det, jag böjer mig,
och den har rätt till allt.
Men kött och blod ryser,
det levande söker livet,
och varm är mänskors gemenskap
och deras förakt kallt.


Och bedjande irrar jag
bland iskalla ljusår,
söker efter hjälp till att
stå upp ur min grav.
Minns med het ömhet
ögon långt borta,
också de förlorade
i ensamhetens hav.


Då kan jag inte klaga.
Då måste jag tacka.
Med dem har jag delat
vad jag vet, vad jag minns.
Och genom mörkret anar jag
hem och gemenskap.
Älskade syskonögon!
Ni fanns. Ni finns.





The Portal


Too many times have I been through the portal.


It rears up so high it is rubbed out by the sunlight,
beneath the arch one hears the passage
of eternal winds in eternal space.
The threshold is of promise-stones, stairs to an altar,
where she may go who binds herself to a gift,
with all her time past, and all her time to come,
and an entire will.


Too many times have I been through the portal.


And still I pray:


Watcher at the door, master of all beginnings,
let me pass! I am not finished yet...
Truly as I never put anything by,
take it, but take it all, to the last penny.
The day I quibble, the day I calculate,
then block my way and throw me in the furnace.
Everything is the door. Everything is the beginning.
Life’s axis is in your hands.


Entire I go beneath the dizzying arch,
and eternal winds in eternal space
drink my gift.





Porten


För många gånger har jag gått genom porten.


Den lyfter sig så högt och suddas ut i solljus,
och under bågen hör man gå
eviga vindar i eviga rum.
Tröskeln är av löftesstenar, trappa till ett altare,
dit den slipper fram, som helgar sig till gåva
med sin gångna tid och sin kommande tid
och en hel vilja.


För många gånger har jag gått genom porten.


Och ändå ber jag:


Väktare vid dörren, all börjans herre,
släpp mig fram! Jag orkar ännu.
Så sant som jag aldrig gömde något undan,
tag, men tag till sista skärven.


Den dag jag delar, den dag jag räknar,
spärra min väg och kasta mig i smältugnen.
Allt är dörr. Allt är början.
Livets axel är i dina händer.


Hel går jag under svindlande bågen,
och eviga vindar i eviga rum
dricker min gåva.

stunted pine

here in endless wind

the stunted pine struggles out of the stone

cowering wearily

knitting itself obstinately

and creeping curbed

black against the evening's stormy sky

outlines of twisted ghost contours

monstrosity seized by disgust

at monstrosity

a groaning passes through the riven crowns

oh just once to see

straight up into the light

a kingly oak ascend

a boy-birch

a golden girl-maple

hide your dreams cripple

these are the outermost skerries 

as far as the eye can see

stunted pine.

Martall

Här i evig blåst

pinar sig martall upp ur stenen,

kröker sig trött,

knyter sig trotsig,

kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel

tecknar sig vridna spökkonturer.

Vidunder grips av leda

för vidunder.

Går ett stönande genom de rivna kronorna:

O att se en enda gång

rak emot ljuset

stiga en kungaek,

en gossebjörk,

en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.

Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:

martall. 

The mouths


All round me frightful mouths are swimming.
The suburban train is juddering.


These are mothers.
Predator fish mouths
locked and straining in greedy torment:
to eat or be eaten.
Themselves eaten up (nobody has noticed),
they haul their intestines in the shopping-bags.
Dead eyes, dead torment,
predator fish mouths.


This is the lover.
Paint-swollen toadstool mouth
sucking at its prey.
The shame of giving oneself, the dupe’s shame
sucking to avenge a thousand triumphs
is never sated,
and settles into anguished pertness
around a wet toadstool mouth.


This one is pious
who with holy pursing
hides and disowns his own lips:
what you can’t see can’t be –
God himself can’t see them!
Why is he so afraid of his own lips?
What do they look like when he sleeps?


This – oh, the happy one.
She who became a possessor.
Among all those who struggled
it’s she who won through.
No lever can force apart the jaws
clamped round life’s prize.


But over there by the window,
a mouth half-opened
is flowering and taking nothing.
What is it you are breathing across the wide world,
you stranger in the world?
Yourself?


How soon will you be scared down into the deep,
among the predator fish
and the suck-mouths,
to strike viciously at your quarry,
and to chop in despair at these others?
By tomorrow,
if you wish to live.


So I’ll take my stick and I’ll go.
I’m going to find you a different world,
a world where mouths can really be flowers
and breathe like flowers
their life’s breath,
and break forth like flowers
from deeper sources,
and abide like flowers
gladly open.


All round me the deep sea mouths are snapping.
The suburban train is juddering.





Munnarna


Omkring mig simmar förfärliga munnar.
Förstadståget dunkar.


Detta är mödrar.
Rovfiskmunnar,
spärrade och spända i girig ångest:
äta eller ätas.
Själva uppätna (ingen har märkt det)
släpar de sitt innanmäte i kassen.
Döda ögon, död ångest,
rovfiskmunnar.


Detta är den älskande.
Färgsvullen svampmun
suger efter byte.
Skammen att ha givit sig, den lurades skam
suger efter tusen triumfers hämnd,
blir aldrig mätt,
lagrar sig i pinad fräckhet
runt en blöt svampmun.


Detta är den fromme,
som med helig snörpning
gömmer och förnekar sina läppar.
Syns inte, finns inte --
Gud själv kan inte se dem.
Varför är han rädd för sina läppar?
Hur ser du ut när han sover?


Detta är den lyckliga,
hon som blev en ägande.
Bland alla de kämpande
är hon den som segrade.
Ingen hävstång bänder upp de käkarna,
hopskruvade kring livsvinsten.


Men där vid fönstret,
halvöppen,
blommar en mun som ingenting fångar.
Vad andas du så över vida världen,
så världsfrämmande?
Dig själv?


När skall du skrämmas dit ner i djupen
till rovfiskar
och sugmunnar,
snappa vilt efter jagat byte,
hugga förtvivlat åt de andra?
I morgon redan,
om du vill leva.


Så vill jag ta min stav och vandra
och söka en annan värld åt dig,
en värld där munnar får vara blommor
och andas som blommor
sin livsanda
och flöda som blommor
av djupa skänker
och stå som blommor
lyckligt öppna.


Omkring dig glafsar våra djuphavsmunnar.
Förstadståget dunkar.



Complete Swedish text of For the Tree's Sake (För trädets skull):
http://www.karinboye.se/verk/dikter/diktsaml-fortradetsskull.shtml

English translations by me.

*

My translations of poems by Karin Boye:

From Clouds (1922)

From Hidden Lands (1924)

From Hearths (1927)

From For the Tree's Sake (1935)

From The Seven Deadly Sins (published posthumously in 1942)