some poems from Karin Boye's Hearths (1927)

[Image source: http://kulturellaspar.se/litteratur/karin-boye .  I think the photo is by the celebrated Anna Riwkin and dates from 1933, but I haven't been able to confirm it.]

From Hearths (1927)

The Two Lineages


This song is for the children of wrath
on the thistle-heath, the heathen;
that the angel with the flaming sword
expelled from a lost Eden.
Thistledown, thistledown,
across the ground is windblown,
having no means to root or grow
within that closed-up garden.


Yet the myths say that the sons of God
thought the earth then so gorgeous,
on the dawn hills, in the gold lustre
of those days in the first ages,
that they met with the daughters of men
under moon-billowing darkness,
and seeded children with aether-seed;
with the trace of heavenly harmonies.


To meet their descendants is amazing,
their hands are profuse with joys.
Yes, I've met some passing among the thistles,
who have passed along sacred shores... –
Yet nights of sleepless grieving,
these too amount to something;
and if you have known what anguish is
you know more than most who study.


I have seen them passing among the thistles;
free, light, transparent –
and I quivered with worship, with longing
for a glance, or just a movement.
But tell me: – Who has touched our race’s root,
those souls of glimmering streams,
or you – with your eyes that are full of night,
your mouth red with bloody dreams?




De båda ätterna


Min sång är sjungen för Vredens folk,
folket på tistelheden,
för dem, som ängeln med det flammande svärdet
drev ur det förverkade Eden.
Tistelfjun, tistelfjun
driver över marken i vinden
utan kraft att rotas och gro
inom lustgårdsgrinden.


Men sagorna säger, att Guds söner
förr fann jorden fager
på Morgonens kullar, i guldglans
av urtidsåldrarnas dager,
gästade människors döttrar
i måneböljande nätter
och sådde barn av sin etersäd,
av himlafurstarnas ätter.


Deras ättlingar möter den lycklige,
och lycka bringar deras händer.
Jag har sett dem vandra bland tistlarna
som gick på de saligas stränder. -- -- --
Men nätter av sömnlös vånda
är också något värda,
och den som har känt vad ångest är,
vet mer än många lärda.


Jag har sett dem vandra bland tistlarna.
De är fria, de är lätta och klara,
och jag darrar av längtan och dyrkan
för en blick och för en rörelse bara.
Men säg, vem har rört vårt släktes rot,
de själarna av glimmande strömmar
eller du -- med dina ögon som är fulla av natt
och din röda mun av blodiga drömmar?





Keep Moving


The day of satisfaction is not best.
The better day — that is a day of thirst.


Though there’s a goal, a reason for our journey,
really, the road itself is why it’s worth it.


The best goal is to make camp overnight,
with the fire lit, and something quick to eat.


In places where you only stay the once,
your sleep is sound, your dream is just a song.


Break up, depart! The new day dawns pale.
Our life's adventure is perpetual.





I rörelse


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.


Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.


Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.


På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.


Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.





The Falling Morning Star


“Fall,” said the Lord then, “fall,
obstinate morning star! Yes,
gladly I give you darkness,
you that are dearest to me of all.”


“Fall,” said the Lord then, “fall,
fire of blazing turquoise!
Gleam in the deep’s long tortures,
raise your citadel’s coal-black wall!”


“Fall,” said the Lord then, “fall!
You that would taste all evil.
Will you come back, as usual?
You that are nearest to me of all.”





Den fallande morgonstjärnan


"Fall", sade Herren, "fall,
trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all."


"Fall", sade Herren, "fall,
brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
res dig en stad av svart kristall!"


"Fall", sade Herren, "fall!
Du som allt ont skall smaka,
kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all."





Lilith’s Song


Rainclouds hanging heavy
swell in the tender darkness where they’re stored,
night-blueish grapevine clusters
heavy with wine, that hushed over earth is poured,
heavy with deep-born wine,
heavy with secret force,
wrested from sea and heavens
and bitter dew in the utterest dark’s expanse.


Living’s heady vapour
cools into droplets, falls through the dead-still night.
Drink deeply! you will maybe
grasp the key, where no-one has set her foot...
land where the spirit, loosed
out beyond time’s frontiers
tastes in eternal spaces
things that no-one thinks of or sees or knows.


Under waking country
seethe unearthly seas of joy and woe,
world-deep smithy-forges
from which comes (like a wave-spat) all we see.
Dare you attempt the road
that opens in fear's carouse?
Fear-stricken, yet favoured,
you come to the eternal Mothers’ sombre house . . .


Flakes on widest waters,
Oh deep-born flower who never knew her root,
mayfly averse to nightfall –
comes the time you’ll enter the Mothers’ night!
Dying is black with pain.
Dying is white with bliss.
Plunged in its murmuring waves you
cease to think of life’s pale, clouded coast.





Liliths sång


Molnen hänger tunga,
mognar i ljumma mörkret, där de göms,
nattblåa druvors klunga,
tunga av vin, som tyst över jorden töms,
tunga av Djupets vin,
tunga av hemlig makt,
sugen ur hav och himmel
och bitter dagg i det yttersta mörkrets trakt.


Livets heta ånga
tätnar i droppar, faller i dödstyst natt.
Lyft bägarn! Du ska fånga
nyckeln dit, där ingen sin fot har satt --
landet, där anden löst
bortanför tidens gräns
smakar i evigheter
ting som aldrig anas och syns och känns.


Bakom vakna världar
sjuder främmande hav av lust och ve,
världsdjupens smideshärdar,
varur sprang som ett stänk vad vi kan se.
Vågar du vägen dit,
banad i fasans rus?
Skräckslagen, salig
når du de eviga Mödrarnas mörka hus...


Flarn på vida vatten,
Djupets blomma, som aldrig såg sin rot,
dagslända skygg för natten --
en gång tar dig Mödrarnas natt emot!
Döden är svart av kval.
Döden är vit av lust.
Sänkt i hans susande vågor
glömmer du livets bleka töckenkust.


Complete Swedish text of Hearths (Härdarna):
http://www.karinboye.se/verk/dikter/diktsamling-hardarna.shtml

[Image source: http://www.goteborgkonst.com/?post_type=konstverk&p=1503 . Detail of a sculpture of Karin Boye by Peter Linde in Kungsportavynen, Göteborg (the city of her birth).]



*

My translations of poems by Karin Boye:

From Clouds (1922)

From Hidden Lands (1924)

From Hearths (1927)

From For the Tree's Sake (1935)

From The Seven Deadly Sins (published posthumously in 1942)