some poems from Karin Boye's The Seven Deadly Sins
[Image source: https://www.svd.se/en-ny-dag-gryr-for-karin-boye ]
From The Seven Deadly Sins and Other Posthumous Poems (1941)
The blossom Bitterness
Blossom blossom Bitterness,
how full you now appear
with ripe golden honey,
for all your bitter cheer.
How weighed down with your gifts,
which the almonds in the field,
so gentle and correctly dressed,
surely never yield.
Affliction and benediction:
each receives his own.
I cannot take life’s measure,
but I know that you were mine.
Your cup contained fire.
Your nectar was like gall.
Seven griefs you brewed for me,
and I drank them all.
Blossom blossom Bitterness,
how rich at last your freight
of warm golden honey,
which is like the sun’s light.
Faint with sweetness, here I stand
in all your gift’s brightness.
I will exult with Adam, and
with Job I’ll witness.
Blomman bitterhet
Blomma blomma Bitterhet,
hur står du nu så full
av guldmogen honung
för all din beskhets skull.
Hur dignar du av skänker,
som ängarnas mandelblomma
väl aldrig kunde bära,
den blidhyllta fromma.
Plåga och välsignelse --
var har väl sin.
Inte vet jag livets mått,
men vet att du blev min.
Din kalk var som eld.
Din saft var som galla.
Du bjöd sju bedrövelser,
och jag drack dem alla.
Blomma blomma Bitterhet,
hur blev du sist så rik
på varmgyllne honung,
som är solljuset lik.
Här står jag, matt av sötman
i din klarnade gåva.
Med Adam vill jag jubla.
Med Job vill jag lova.
To you
You my despairing and my strength,
you took away all my own life,
and since you had to have it all,
gave it me back a thousandfold.
Till dig
Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft,
och därför att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt.
Never was the wood so joyful as now...
Never was the wood so joyful as now in the sun and the rain,
never so overflowing with wood-scents and wood-glitter,
never so free with the sweet solace I alone cannot obtain,
though I seek it and pray, but my grief is too bitter.
Drink in, my two eyes, the golden light that I myself don't see.
Breathe deeply in, my two lungs, the mist of wet moss.
I am a dead stone. Forget me and live for yourselves,
Pull in to your secret chambers everything, whatever you come across.
Inaccessible is the room where the day's crop gently ripens
from the shimmering, the scents and the breath of wind. When the moment arrives
a compacted splendour bursts its cell: rushes over me
keen and wild like a waterfall, the memory of my griefs.
Aldrig är skogen lycklig som nu...
Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande -- mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.
Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.
Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.
Wild apple-tree
How is it possible?
How could it spring up, such lovely multiplicity,
such a fresh, fine and airy crown of flowers,
such a forest of wild, twisting branches,
such rugged bark, green with lichen,
the whole lot, all
from the same one little dark pip?
There it all lay –
stem, boughs, leaves and bark and bright flowers,
crowded together, within a heart-shape.
But we are the apple-tree’s reflection in the water.
From abundances without limit or bottom,
from our younger days’ airy, pale fruit-blossom,
from the hundred-ways forest of interwoven branches,
from the plain bark of an ordinary life,
we accumulate slowly,
till everything lies still, close, and sealed
within the heart’s core...
How is it possible?
Vildapel
Hur är det möjligt?
Hur spirade en sådan ljuvlig mångfald,
en sådan frisk och fin och luftig blomsky,
en sådan skog av vridna vilda grenar,
en sådan skrovlig bark med gröna lavar
alltsammans bara
ur en och samma lilla mörka kärna?
Där låg det, allt,
stam, grenar, blad och bark och lätta blommor,
hopträngt i hjärtgestalt.
Men vi är apelns spegelbild i vatten.
Ur rikedomar utan gräns och botten,
ur unga dagars lätta ljusa fruktblom,
ur hundra vägars skog av slingergrenar,
ur enkla barken av ett enkelt liv,
samlas vi långsamt,
tills allting ligger stilla, tätnat, slutet
inom en hjärtekärna...
Hur är det möjligt?
How can I tell...
How can I tell, if your voice is lovely.
I just know this, that it penetrates me
so deep it makes me tremble like a leaf
and rips me into shreds and detonates me.
What do I know about your skin, your limbs.
Just that it jolts me they belong to you,
so that for me there is no sleep and peace
till they are mine too.
Hur kan jag säga...
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Complete Swedish text of The Seven Deadly Sins (De sju dödssynderna):
http://www.karinboye.se/verk/dikter/diktsaml-de7dodssynd.shtml
[The Seven Deadly Sins was put together after Boye's death by Hjalmar Gullberg (published in 1942). The above link arranges the contents in a different sequence from the one normally seen, and there are a couple of extra poems too. I haven't yet found any explanation for this.]
English translations by me.
 |
| Karin Boye's memorial stone outside Alingsås |
[Image source: https://www.vastsverige.com/alingsas/produkter/karin-boyes-minnessten/ ]
This is where Karin Boye's huddled body was discovered, by a local farmer, on 27th April 1941. She had walked out of her home in Alingsås, near Gothenburg, on 23rd April, carrying a lot of sleeping-pills and a bottle of water. The date of her death is usually given as 24th April.
*
My translations of poems by Karin Boye:
Permalink posted by Michael Peverett @ 9:22 am
0 comments
0 Comments:
Post a Comment
<< Home