the scale of the north

Storuman, in Västerbotten

[Image source: http://blogg.vk.se/annasblogg/2012/06/02/nattis-i-storuman/]



A blog post by the poet Lars Gustafsson, from September 19th, 2010, with approximate English translation by me.



Sjöar utan svall



Att upptäcka Lappland kan för sydsvensken vara en överväldigande upplevelse. Är detta verkligen samma land som det man trodde sig känna därför att man har varit i Surte, Dingle,Västerfärnebo och Lund ? Är det så här en flod skall se ut – som Lule älv eller Vindelälven och inte som Kolbäcksån,Lagan,Nissan,Ätran och Viskan ? Hur var det egentligen med den där gamla expressenrubriken en novembernatt på sextiotalet: BLIXTHALKA I HELA LANDET ? Att resa i Lappland är för den sydsvenske provinsbon, att förändra alla måttskalor;världen breder ut sig,töms på människor och blir ett mäktigt largo. Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.

Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.

Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar. Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?

(http://larsgustafssonblog.blogspot.co.uk/2010/09/sjoar-utan-svall.html)




Lakes with no wakes

Discovering Lappland, for southern Swedes, can be an overwhelming experience. Can this really be the same land that one imagined one knew on the basis of Surte, Dingle, Västerfärnebo and Lund ? And is this how a river really ought to look: like Luleälven or Vindelälven; and not like Kolbäcksån, Lagan, Nissan, Ätran or Viskan? And how differently, now, I think of that old Expressen headline one November night in the 1960s: BLACK ICE ACROSS THE WHOLE COUNTRY!  To journey in Lappland is, for the southern provincial, a matter of changing one's scale: the world broadens, it empties of people, it becomes a gigantic Largo. The rivers of southern Sweden seem like placid streams in comparison to Luleälven. Up here a bog may extend, largely without a single trace of man or time, for eighty miles, roughly the size of Greater Stockholm: stunted birch-trees, widely separated; sudden glimpses of water; the permafrost's remarkable groundswells, resembling termite-mounds; and always the bog's ubiquitous pharmacy-scent, for mile after mile after mile...

But the most astonishing things are the lakes. As big as inland seas, stretching silently into the summer-lit distance: Storuman, Stora Luleträsk. Each has a surface area of more than 160 km2. (By comparison, the mighty Åmänningen in northern Västmanland extends a paltry 29 km2). At first glance these Lappland waters do resemble the big summer lakes we know so well further south: Mälaren, Vättern, Siljan... Until suddenly, with an intake of breath, one sees what's different.

There are no boats out there. Not a single boat, as far as the eye can see. No sailors, no white sails, no motorboats spreading wakes behind them. For the first time in my life I'm seeing a big lake in summertime without any boats on it. And the realization dawns that this is what lakes really look like. The boats are basically... like graffiti on a clean surface. Aren't they?