iron in the soul
Les repasseuses, painting by Edgar Degas |
"Not even not wrong" Email to: michaelpeverett@live.co.uk
Les repasseuses, painting by Edgar Degas |
Appius Claudius, presiding, in the centre; his stooge Marcus Claudius on the left; Verginius slaying Verginia on the right |
Labels: Geoffrey Chaucer, John Webster, Livy (Titus Livius Patavinus), William Shakespeare
Dryas octopetala and Geum urbanum from C. A. M. Lindman's Nordens Flora |
Labels: Antonin Artaud, C.A.M. Lindman, Danielle Collobert, Frantz Fanon, Heiner Müller, Johan Jönson, Johannes Göransson, Norma Cole, Specimens of the literature of Sweden
Carl Nielsen in 1884, aged 19 |
Carl Nielsen in 1908, aged 43 |
Carl Nielsen in 1931, from a portrait by Sigurd Swane |
Carl Nielsen's childhood home at Sortelung, near Nørre Lyndelse on Funen |
Labels: Carl Nielsen, Specimens of the literature of Denmark
Labels: William Shakespeare
Topeliusesplanaden, Nykarleby, Finland |
Labels: David McDuff, Gösta Ågren, Mirjam Tuominen, Specimens of the literature of Finland, Specimens of the literature of Sweden, Zachris Topelius
It's simply the happy realization that the blog format suits me perfectly; or else that I’ve adjusted to its constraints, reframed them as virtues. I reject the printed book’s pretensions to completion and finality. My entries are essays, successive attempts to convey something, or at any rate to undergo something in the various processes involved in composition. The public imagination may see the blog as a spontaneous expression, like its baby brother, Twitter. They are not wrong. Within written literature, it approaches, but can never quite reach, the danger of live performance.
Why should it matter whether you are submitting something to a publisher or magazine? Why does posting something directly to the internet undermine its status as "writing"?
Over the next few posts, that's the question I want to address. The short answer is that blogging is a social activity, while writing is, properly speaking, a use of one's solitude. There is nothing solitary about blogging. Composing a blog post is not experienced as Woolf's "loneliness that is the truth of things". On the contrary, blogging is an engagement with social media. It's actually not the Internet that is important here. It's the blogging "platform", which robs a text of its immediacy by means, precisely, of its instantaneity. To put it simply, the platform so completely carries the weight of History that the blogger has no leverage on it, thus, none of the freedom that Barthes finds essential to writing.
I will try to make all this clearer as I go forward. I want to stress, however, that there is no implicit value judgment here, nor any announcement of an epochal shift. I'm not declaring "the end of writing" and the "dawn of blogging". I'm neither celebrating nor lamenting the developments I'm going to think out loud about. I'm trying to say that blogging has emerged as something new, something that is sometimes mistaken for writing, and something that writing sometimes mistakes itself for. I'm just trying to understand what it is. What I have been doing all these years.
Instead of writing.
Writing requires a structural displacement in time and space. When you read a novel, you are reading something in a time and place that is completely distinct from the time and place of the writer. When writing it, you are immersed in an experience that is very different from what the reader will experience.
This is much less often the case with online writing, and I want to say that it is distinctly not the case when blogging. The blogger, like the reader, is online, often engaging with something that is happening in the moment.
Labels: Poetics
Labels: Poaceae
Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.
Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.
Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ, som inga skatter har?
Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.
Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.
Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.
Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!
Jag har frågat en stjärna i natt
-- ett ljus långt bort där ingen bor --:
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor."
Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
"Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.
Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är all min tröst.
Det ljuset är nog till tröst."
Gamlefar har jag sett i sommarnattens ljus,
i nattens klöverdofter blitt allena.
Vid gårdens brunn
stod han böjd,
slipade slåtterfolkets liar.
Som en vissnande skugga så grå,
så gammal han som gården,
syntes han ändå leva så levande liv som den.
Hans spröda sång, den glömmer jag icke.
"Du myndige far i gården,
för gamlefar är du pilt ändå.
Jag är den förste som vände din jord.
När plogen strävar i fåran,
minns du mig då?
I hedenhös
började jag av undanvräkta stenar
resa det rös, som gärdar ägornas gräns.
I tusen år
har jag byggt det och byggt med er alla som byggde,
hållit i plogens skaft med er alla som plöjde.
Jag har del i ert verk,
har en rätt att kräva.
Du känner den väl:
den, att den heliga säden växer
alltjämt, alltjämt
här på de marker, där jag
för första gång den sådde."
Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.
Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.
Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!
Nu ropar natten högt i nöd,
av okänd ångest full.
Nu tänder jag här två raka ljus
för eviga mörkers skull.
Om Herrens änglar drar här fram,
så kallar skenet dem,
så hör de, hur lågorna sjunger min bön,
och bär den med sig hem.
De är kämpar, som går i brynjor av eld
med bud från den Väldiges hus
Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt,
men väl för brinnande ljus.
Det är därför de står på stormens rygg
mellan piskande vingars dån,
det är därför de ler åt mörkrets makt
och möter kölden med hån.
O Herre min Gud, förfärlige Gud,
jag hör din mantels brus.
Jag ber om blommor och ber om fred --
men ge mig brinnande ljus!
Labels: Karin Boye, Poems, Specimens of the literature of Sweden